Jo, jag har nått min målvikt, jag har klarat av att förändra mitt liv när det gäller vad jag stoppar i mig och hur jag lever.
Jag ska berätta…..
Oktober 2010 tog det stopp. Hit men inte längre. Nu får det vara nog. Hur ska jag kunna förändra situationen? Jag var desperat.

En vän till mig hade börjat på Itrim och jag kunde se att det fungerade. Kilona rasade. OK tänkte jag, kan det här vara min grej. Jag anmälde mig och fick information om vad det var för något. Jag fick veta att det inte är någon bantningsmetod, det är ett nytt sätt att leva, jag måste ändra min livsstil. Tänka om. Bryta gamla vanor.

Det snabbaste sättet och som skulle ge resultat på en gång var att köra deras snabba viktminskningsprogram. Alltså var fjärde timme skulle man äta, och bara deras måltidsersättningar som bestod av soppor och shaker.
Jag gick in i detta till 100%. Och dag 2 var den värsta dagen i mitt liv (nästan i alla fall). Frossa, illamående, huvudvärk, okoncentrerad, täta besök på toaletten mm, där höll jag på att hoppa av. Men jag ville ju ha en förändring så det var bara att bita ihop. Kunde min vän klara detta så kunde väl jag.

En liten detalj som var ny för mig, var det här med träning. Jo det är sant, jag har aldrig tränat på gym tidigare. Men nu skulle man träna regelbundet. OK det var bara att leta fram sina gamla gympadojjor och försöka att inte se allt för vilsekommen ut bland alla vana träningsmänniskor (som jag föreställde mig att det var). Men det var ju vanliga människor i alla olika åldrar och olika storlekar och former. Så vem som helst passade ju in på gymmet (vilken lättnad). 2 dagar i veckan är mitt första mål att jag ska klara av. Vardagsmotionen är också viktig. Att röra på sig helt enkelt.

Jag klarade av dom 3 första veckorna med måltidsersättning på 150 kalorier per måltid. Nästa steg var att öka till 200 kalorier per måltid de 9 nästkommande veckorna. Och det gick mycket bra. Maten var dessutom väldigt god. Nu fick jag äta chokladbarer och smoothies. Så enkelt det var att alltid ha med sig maten i handväskan. Det var också viktigt att dricka mycket vatten minst 2-3 liter vatten per dag.

Vikten då, hur gick det? Och träningen?
Efter 2 veckor hade jag gått ner -4,6kg
5 veckor  -8,7kg.
7 veckor -11,1kg
9 veckor -13,3kg 
Jag tränar regelbundet 2 dagar i veckan.

Nu hade jag ätit måltidsersättning i 12 veckor och det var dags att börja äta vanlig mat igen. 1 mål mat per dag skulle bytas ut mot vanlig mat. Jag började med frukosten. Det blev fiberhavregrynsgröt, apelsin, keso, lite mjölk och 1 ägg. Och vatten förstås. Vilken smakupplevelse!! Vad gott det var med gröt! Successivt har jag bytt ut måltid efter måltid så nu äter jag vanlig mat igen alla 4 målen. Men jag äter enligt handflatemetoden. (Läs mer på Itrims hemsida. Länk finns längre ner.)

I början på februari 2011 hade jag nått min målvikt. Jag har nu gått ner -18kg totalt på 4 månader. Från att köpa storlek L/XL kan jag nu köpa storlek S på det mesta. Jag är nöjd, supernöjd! Nu ska jag fortsätta träna för att behålla min vikt. Kan JAG så kan DU!

Vill du veta mer om Itrim kan du gå in på deras hemsida: www.itrim.se

Här ska vi tillbringa vår semester i år, i sommarstugan vid Mälaren. Det finns ingen el, inget vatten och ingen vanlig toalett. Här måste man hämta vatten i en kran en bit bort i en massa vattendunkar. Vill man ha lyse är det stearinljus, fotogenlampor eller ficklampor som gäller. Toaletten är ett litet utedass som man knappt får plats i. Men det är sommar och det är sol och det är avkoppling vid sjön vilket gör att man kan man leva lite primitivt ett tag.

 
Att sitta i en skön stol tillbakalutad och titta ut över Mälaren är så otroligt rogivande och avkopplande. Här kan man sitta hur länge som helst och bara må jättebra. Jag önskar att alla kunde få den möjligheten att få koppla av och njuta av en vacker och skön miljö. Vi behöver det vi människor.

Att stanna upp en stund och reflektera över sitt liv är inte farligt det är nödvändigt. Det kan man i och för sig göra var som helst men det blir inte sämre av att vara på en trevlig plats.

Ta tillvara på ledigheten i sommar och stanna upp en stund, reflektera över livet och koppla av och njut. Strunta i alla “måsten” för en stund och ta det lugnt. Meningen är ju att vi ska komma tillbaka utvilade till våra arbeten igen och inte ännu mer stressade än vad vi var innan semestern. Prata med varandra, lär känna varandra. Lev i nuet!

Det allra första minnet är en vit Ford Cortina som vi hade när jag var liten. Men vår bil var helvit.

Det här är min favorit. En Rover 75 från 1952, men vår bil var gul med svart tak. Den hade ett helt framsäte som en soffa och med trä på instrumentbrädan. Jag kan fortfarande känna doften man möttes av när man klev in i bilen. Och dörrarna som öppnades åt fel håll. Det fanns också en vev som man kunde starta bilen med om det inte gick på det vanliga sättet med nyckel. Den här bilen skulle jag älska att köra idag, nu när jag har körkort. Det var den bästa och snyggaste bilen vi någonsin har haft. Jag kan sakna den än idag.       

Nedan följer fler bilar som vi har haft men jag minns inte i vilken ordning vi hade dem. En ljusblå Volvo Amazon hade vi och ratten var stor som på en traktor.

Citroën är ett märke som jag är uppväxt med. Vi har nog haft 5 eller 6 olika bilar i det märket. Flera röda, en svart och en vit hade vi. Bilden nedan är en av alla modeller vi har haft. En röd Citroën GS.

En Renault R 16 är en bil som jag helst vill glömma. Bakdörrarna fick vi binda fast med ett spännband på insidan för att de inte skulle flyga upp när vi åkte. Och mörkgrön och ful var den. Nej, det var inget bra minne från den bilen.

Den röda lilla bubblan var en charmig liten bil. Den tyckte jag om. Men bromsarna var nog inte de bästa man kan ha. Man fick stampa bromspedalen i botten och dra en snabb handbromsryckning för att man skulle få stopp på bilen. Att inte styrningen tog som den skulle när man svängde var väl inte heller så bra. Men gullig och charmig var den. Och bagageutrymmet var under motorhuven fram och motorn satt där bak.  

En ljusblå liten ”gubbil” med växelspaken på ratten är min beskrivning av den här bilen. En Peugeot 504. Den blev inte långvarig.

En grön och kantig Volvo 144. Det är en bil jag aldrig riktigt trivdes med. Den var för fyrkantig och klumpig enligt min åsikt.

Här är resten av alla bilar:  

Svart bubbla från 1951, Röd Volkswagen kombi, Grön Saab 95 med delad baklucka. I bagageutrymmet fanns det en nedsänkt sittplats för två personer, så man satt bakåtvänd och tittade ut genom bakrutan.

Blå Opel kadett, kombi. Röd Saab 96. Blå Ford Granada kombi. Grön Toyota Modell F, minibuss. Blyertsgrå Ford Scorpio. Brun Ford Sierra. Blå Ford Mondeo kombi. Med den blev jag påkörd rätt in i passagerardörren på en 70-väg. Det kunde ha slutat väldigt illa. Där hade jag och barnen änglavakt.

Vit Volvo 745. Vit Toyota Modell F, minibuss. Vinröd Toyota Previa, minibuss. Det här är den näst bästa bilen vi har haft. En toppen bra minibuss när man är många och har många barn. Svart Ford Fiesta. En liten opålitlig bil som stannade när den ville på helt olämpliga ställen mitt i rusningstrafiken. Det var en lynnig rackare. Röd Nissan Primera. 

Grön Renault Megane. Med den flög motorhuven upp mot vindrutan när jag åkte på motorvägen i 110Km/h och det blev alldeles svart. Jag såg ingenting. Usch det kunde ha gått riktigt illa. Änglavakt igen. Silvergrå Toyota Avensis kombi. Tredje bästa bilen vi har haft. En sprillans ny bil med skön komfort, snyggt utseende och som glider fram på vägen.

Här är bilen jag kör nu. Det är en Toyota Aygo. Det är en liten, liten bensinsnål bil som drar ca 0,45L/mil.  Perfekt när man ska pendla mellan Kungsör och Eskilstuna och ibland åka på små shoppingturer. Är det någon nackdel med den så är det väl bagageutrymmet. Det är väldigt, väldigt litet. Att storhandla kan bli problem men det går att fälla ryggstödet där bak så det blir lite större lastutrymme. Det är en väldigt smidig och liten bil. Jag kan varmt rekommendera den. Och det är superenkelt att parkera med den. 

Men den stora drömmen är att få äga och köra en gul Rover 75 med svart tak, som den vi hade när jag var liten. En vacker dag så kanske jag gör det….

Det är en varm sommardag, solen värmer och det blir så där ljuvligt varmt och skönt med en lagom liten sommarfläktande vind som kommer ibland. Det är svensk sommar när den är som bäst.

Mitt på bordet står den efterlängtade runda veckade pajformen. Den är fylld med årets första skörd av rabarber. Den suveränt goda rabarberpajen väntar på att bli uppäten tillsammans med vaniljglassen som nyss är framtagen ur frysen.

En rejäl bit rabarberpaj, en lagom stor klick med vaniljglass och en kopp kaffe med mjölk, det är en smakupplevelse man sent glömmer. Det finns inget på denna jord som kan toppa denna smaksensation. Man måste bara ha mer, och mer, och mer.

Och nu är det dags, utemöblerna står framme, rabarbern ska strax skördas…..

Det är inte långt kvar nu, innan vi sitter där och njuter, igen. Sommaren är här!

Receptet på den goda rabarberpajen tänkte jag dela med mig till dig, så du också får uppleva en smaksensation i sommar. Varsågod och lycka till. Du blir inte besviken!

Rabarberpaj:
Deg:
2 ½ dl mjöl
100 gr smör
2 msk vatten
Blandas till en deg. Tryck ut degen i en form. Grädda i 10 min i 225 grader.

Fyllning:
1 ägg
½ dl strösocker
2 msk vaniljsocker
Vispas pösigt. 

2 dl cremé fraiche
2 tsk potatismjöl
Blandas ner i äggsmeten. 

4 dl rabarber (2cm bitar) fördelas på degen i formen. Häll fyllningen över rabarberbitarna. Grädda i 20 min i 175 grader.

Servera med vaniljglass. 

Lycka till och glad sommar!

Då, för 25år sedan, när vi åkte till festen med häst och vagn, minns jag hur det började snöa. En förståndig kvinna hade skickat med oss varsin pläd om det skulle bli kallt. Den kom till användning.

Mycket har hänt under 25år. Det skulle bli ett väldigt långt inlägg om jag skulle försöka minnas olika saker som hänt. Jag nöjer mig med att berätta lite om silverbröllopsdagen istället.

Vi hade bokat in oss på ett superfint hotell i Saltsjöbaden, Grand Hotell. Det ligger alldeles intill vattnet. Vilken utsikt vi fick från vårt hotellrum, helt makalöst vackert!

Den här gången valde vi inte häst och vagn för att komma till ”festen”. Vi tog Saltsjöbanan in till Stockholms centrum, eller närmare bestämt till Slussen, och sedan gick vi till centrum.

Solen sken och det var ganska varmt. Ingen snö den här dagen och det är vi glada för. ”Festen” skulle vi ha på kvällen och med det menar jag att vi skulle gå ut och äta gott på någon mysig restaurang, bara vi två.

Vi hade klätt oss i lite finare kläder och det betyder också lite finare skor. Nu har vi sett allt man kan se i centrum. Aldrig har jag gått så mycket och så långt i mina halvhöga stövletter. Det gick väl ganska bra ända tills vi kom till Gamla stan och alla dessa kullerstenar. Jag var riktigt trött i mina fötter och nu skulle hela långa vägen genom Gamla stan klaras av för att sedan komma till den mysiga restaurangen. Hade jag inte haft min man att luta mig mot och hålla mig i, så hade jag inte kommit så långt på den gatan. Vem uppfann kullerstenar?

När vi äntligen kom fram så började vi vela lite och tänkte att, nej det kanske finns ett bättre ställe längre bort. Vi hade läst om restaurang Gondolen, den vid Katarina hissen. Jaha, vi fick för oss att vi skulle ta den istället. Det var bara att trava vidare…

Väl framme vid entrén till Gondolen, läste vi på menyn och kunde konstatera att det inte var något för oss. Vi vände och gick tillbaka till Gamla stan. Kullerstenarna, min man som stöttepelare och en stark längtan efter en mysig middag tillsammans, gjorde att promenaden tillbaka gick att genomföra. Tillslut var vi tillbaka utanför Mårten Trotzigs restaurang igen.

Vi gick in och blev visade längst ner i källaren. Åh vilken mysig restaurang med valv i taket och litet och trångt. Vi fick vårt bord och vi hade vår ”fest”. Det var jättegod mat, en trevlig servitris, god service, mysig miljö och det bästa av allt – mannen i mitt liv.

En stöttepelare, någon att luta sig mot, någon att dela livet med i glädje och sorg, det är tryggt och det är kärlek. Nu siktar vi på minst 25 år till.

…hur det gick med mina fötter i dom halvhöga stövletterna? Jo, jag köpte mig ett par tygskor på väg hem!

Det fick mig att börja fundera lite. Hur är vi egentligen i Kungsör? Har vi en negativ attityd till både oss själva och andra? Jag tror att vi har lite för dålig självbild.

Men om man tänker efter så har vi faktiskt väldigt mycket att vara stolta över. Vi kan sträcka på oss. Jag har själv börjat upptäcka det.

Kan du tänka dig att detta kan vara Du, när du blir gammal? Vem bryr sig då?

Om du har familj eller släktingar, kanske det ändå kan gå bra att klara av att bo kvar i lägenheten eller huset, för du kan få hjälp av de dina. Men om du inte har någon du känner som kan hjälpa dig, vem bryr sig då? Vem ska hjälpa dig att klara av alla vardagssysslor? Vem ska hjälpa dig att kunna fortsätta leva ett värdigt liv?

Du kanske hamnar på något äldreboende eller du får snällt klara dig själv i ditt eget hem?

Vilket det än blir så är det inte lätt att bli gammal och försöka få människorna runt omkring Dig att förstå att du fortfarande är en människa som är värd att respekteras och värd att behandlas därefter.

Det finns hemhjälp, visst, men tiden räcker inte till för hemhjälpen att stanna och visa lite medmänsklighet, lyssna, prata, umgås, hjälpa till med vardagen. Hemhjälpen springer in och gör det som måste göras och sedan springer ut igen för att skynda till nästa ”patient”.

Om vi ser oss omkring och ställer oss frågan: finns det någon i Min närhet, där Jag bor, där Jag handlar, där Jag jobbar, där Jag är ute och går, som skulle behöva Min hjälp?  

Då är svaret JA! Vi behöver bara öppna våra ögon och se oss omkring. Det finns alltid någon som är tacksam för Din och Min hjälp.

Romme Alpin är en otroligt bra anläggning. Vilken service dom har, att man kan boka skidutrustningen på nätet, innan man kommer dit. Sedan är det bara att ta med sig bokningspapper och kliva in i den anvisade platsen för förbokat, och vips så har man alla prylar i handen och det är bara att sätta på sig skor och skidor för att sedan åka upp i liften. Och liftkort hade vi också förbokat så det var bara att hämta ut dom också. Väldigt smidigt! 

Det var inte lika smidigt att åka slalom, de första 2 timmarna…..
Minnet av att vara skapligt duktig på slalom, stämde inte så bra överens med verkligheten.
Jag hade tyngden på benen helt fel, spännde mig så otroligt mycket att det värkte i varenda muskel i fötter och ben. Till slut var jag tvungen att ta en paus för lite mat. Det gick något bättre efter maten, men det var inte helt ok. Det krävdes en paus till, med lite kaffe och en kexchoklad. Efter det började jag känna igen mig.  Ja just det…det var ju så här man gjorde, när man åkte slalom. 

Det gav mersmak! Det ska inte dröja 10 år till, till nästa gång jag åker slalom!